Fem studier i metamorfos

Fem studier i metamorfos

Den geniale djävulsbesatte tonsättaren Adrian Leverkühn i Thomas Manns roman Dr Faust (1947) har en far som gillar att ”utspekulera” varat. Av sin vän apotekaren har han fått ett antal salter och mineraler, som satta i ett akvarium verkar bilda levande organismer. Ja, dessa ”blommor” sträcker sig till och med mot solen, likt allt levande! Varför, frågar sig pappa Leverkühn, skulle dessa kombinationer inte kunna kallas organismer? Varför kan inte också snökristallen kunna räknas som en blomma? Var går skiljelinjen mellan skapelsen och det skapade?

Sara Bjarland skulle kunna vara en sentida ättling till denne ”utspekulerare” av varat. I en intervju med curatorn Srajana Kaikini påpekar hon att plast, denna symbol för det mest syntetiska, detta människoskapade material, är baserat på olja, det vill säga växtdelar, som under hundratals miljoner år under stor press har genomgått en metamorfos. När Bjarland manipulerar växter gjorda av plast så att de verkar kunna vissna, och således vara organiska, återför hon egentligen plasten till dess ursprung, den vissnade växten. (Fejka, 2014)

En liknande metamorfos genomgår ett antal plastkassar, då de efterhärmar en blomma som öppnar sig mot solen (Blossom, 2008). De liknar den märkliga växt som kallas Jerikos Ros, en vissen planta, som nær den får vatten, mirakulöst öppnar sig och därigenom visar att den lever, fast den tycks vara död.

Sara Bjarland är fotograf, också det en profession med beröringspunkter med det magiska. Genom diverse salter lyckades man med att fixera ljusets avtryck på en plåt, och därigenom på ett ”magiskt” sätt fasthålla livet. Hon påminner oss om denna tidiga tid i fotografiets historia genom att hålla fast vid porträttfotografiets tidiga konventioner, då ett objekt ställdes framför kameran under en längre tidsrymd, så att dess ljus fixeras på plåten.

Kameran fasthåller ljus\tid. Därifrån är inte steget långt till att låta kameran uppfatta sådant som ögat inte ser. Fotografier av andar var relativt vanliga runt förra sekelslutet. Igen handlar det om metamorfoser av materia.

Nar Sara Bjarland för några år sedan såg en plastbit på gatan som såg ut som en insektsvinge startade en serie associationer som bland annat ledde till verket Particles (2013). Hundratals funna små plastfragment sattes i diaramar och breddes ut på ett ljusbord. Samlandet, arkiverandet, studerandet relaterar till naturvetenskaplig forskning. Och igen ställs frågan om det så kallade organiska materialet i relation till
det oorganiska. Vad är det vi kallar ”liv” i relation till ”död”? Hur relaterar vi till de miljontals dödar vi omges av? Kan vi verkligen exempelvis relatera till en insekts död, eller ligger detta utanför det fattbara för en människa?

Sara Bjarland är som konstnär uppmärksam på det förbisedda. Genom detta ställer hon frågor som går på liv och död.

Gertrud Sandqvist, 2014